Interreligiös vandring

Som jag skrev tidigare så är det World Interfaith Harmony Week denna vecka. Den inleddes förra helgen med en fredsvandring i Spånga och Tensta. Med på den vandringen var Sveriges Radio och programmet Människor och Tro. Klicka på denna länk så kan du höra inslaget.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=416&artikel=5434777

Här är själva inlägget i skriftlig form och det är hämtat från samma sida.

Ofta förknippas möten mellan olika trosinriktningar med konflikter, men just nu pågår FN:s World Interfaith Harmony Week, där religioner ska verka för fred. Människor och tro följer med på ett svenskt evenemang den här veckan, en vandring mellan bahaiernas gulla villa, kyrkor och eritreanska moské i norra Stockholm.

Just nu pågår FN:s Interreligiösa harmoni-vecka, World Interfaith Harmony Week, ett initiativ för att religioner aktivt ska verka för fred. Och det går inte obemärkt förbi här i Sverige. I Spånga, i norra Stockholm gick det en interreligiös vandring mellan fyra olika religiösa platser. Men det är nästan deltagarna själva som är mest interreligiösa. Reporter: Andreas Landmark Människor och tro fredag 8 februari 2013 Fredag 08 februari 2013 kl 07:50 (Människor och tro)

– Egentligen skulle jag nog varit muslim. Det är kanske därför jag är så intresserad av islam. Min mor hette Fatah Ali, så blev jag adopterad och kom till ett katolskt barnhem och där jobbade en ung kvinna som blev min mor. Så därför blev jag katolik, säger Christina Sundström Engelheart medans vi går bredvid varandra i februarisolen.

– Och pappa han var svenskyrklig, han tillhörde svenska kyrkan. Men Mamma tog oss till Kiruna kyrka. Det var mycket blandat, vi var vänner med laestadianer och min kompis var jehovas vittne så mamma var väldigt mycket för det här med interreligiös dialog, fortsätter hon.

Just interreligiös dialog och att få religioner att tillsammans verka för fred är syftet med både vandringen och FN:ns Interreligiösa harmonivecka som pågår nu första veckan i Februari. Vi ska besöka fyra församlingar och vi börjar hos en som brukar kallas för den minska världsreligionen, Bahai.

I Spånga har bahaierna en gul trävilla mitt i ett villaområde som gudstjänstlokal. Bahaierna tror att alla religioner har rätt på sitt sätt, och därför försöker de sammanfoga idéerna från alla religionsgrundare. Därför känns det interreligiöst passande att starta vandringen just här, Buddah, Muhammed, Krishna och Jesus får samsas i samma religion, vi får samsas på vandringen.

Vi är ett tiotal. De flesta är helt ärligt arrangörer men en eller två intresserade går med när vi lämnar Bahaierna. Vi går mot vårt andra mål på resan, lutherska Svenska Kyrkan, närmare bestämt Spånga Kyrka.

– Den här vandringen är ju suverän! För det är det vi gör just nu, vi samtalar med varandra. Vid ett bord kan det bli att några pratar medans några inte vågar prata, säger Christina Sundström Engelheart när vi lämnat bahaierna.

Jag frågar henne om det alltid är så är så lätt att samtala, hur gör man med de svåra frågorna? Där man inte kommer överens?

– Jag tror det handlar om att belysa. Det är en svår bit. Vi ska ju få möta muslimerna här i eftermiddag, tidigare pratade vi om jihadisterna i Mali är de muslimer eller är de inte? En del menar ju att är väldigt trogna muslimer, väldigt hårdfasta. Men jag tycker inte att de är några muslimer, de gör det inte utifrån gud. När de bränner heliga skrifter, säger hon och ser tankfull ut.

Lite längre fram går Caroline Khylbäck. Hon är präst i Svenska Kyrkan och tycker att vandringen handlar om mer än religion.

– Vi går nu från välbärgade Spånga, via den medeltida Spånga kyrka in i miljonprogrammet i Tensta som fysiskt ligger väldigt nära varandra men socialt väldigt långt ifrån varandra. Och då blir den vandringen också en anledning på hur vi försöker knyta samman världen, säger Caroline Khylbäck glatt.

Vi börjar närma oss hållplats nummer två, och framför mig går Inga Johansson från missionskyrkan som bär på en lyckta.

– Det här ljuset, vi bestämde att vi skulle bära med oss nånting och att vi skulle kunna lämna nånting till varje plats där vi besöker så det är ett fredsljus. Vandring för fred, säger hon.

Precis som Christina så är Inga interreligiös bara i sig själv. Hennes samfund, Missionskyrkan, slogs förra året ihop med Metodiskkyrkan och Baptistkyrkan i något som heter Gemensam Framtid. Tre olika samfund med tre olika teologier, i en kyrka.

– Men vi är bara i början av den vandringen så att säga, säger Inga Johansson.

Över krönet visar sig strax medeltida Spånga kyrka. Vi har nått fram till samfund två av fyra som interreligiöst nog har kvar sina katolska väggmålningar. Efter en kort rundtur i kyrkan deltar vi i en av de kanske viktigaste ritualerna i Svenska Kyrkan; kyrkkaffe.

Över sju sorters kakor och kaffe träffar jag Sudhagar Raghupathy, som mest kallas för ”Sudden”. Han är hindu och när han inte går interreiligösa vandringar, ordnar han interreligiösa nattvandringar i Tensta. Han kände att en kommun som har över 110 olika nationaliteter behöver få ett tydligt tecken på att religion står får förståelse, samtal.

– Jag är ju uppvuxen i Botkyrka och har jobbat med barn och ungdomar där så vet jag vilka sociala problem som finns där och vi vet att många ungdomar inte mår så bra. De hänger ute på kväller och nätter och stökar till, säger Sudhagar Raghupathy.

– Men då har vi representater från olika religioner. Kristna, muslimer, hinduer, sikier, buddister och ibland någon med judiskt påbrå, avslutar han.

Sudden påminner mig om att människor med olika religioner ofta umgås i det lilla och lever bredvid varandra, samtidigt som religion i det stora finns med som faktor när konflikter blossar upp.

Även vår lilla vandring har faktiskt koppling till det stora, för Interreligiösa harmoni-veckan instiftades i FN av Jordaniens enväldige monark Kung Abdullah II. Han menade att religion bör skapa fred, samtidig som jordanien kritiserats av Amnesty för bristande yttrandefrihet och rapporter om tortyr. Jordanien sveptes aldrig med i den arabiska våren och kungens utlovade reformer har lyst med sin frånvaro.

Men här i Spånga är kyrkaffet är slut och vi ska iväg mot hållplats nummer tre av fyra, nyevangelistiska Missionskyrkan, Tensta Kyrka, men när vi kommer fram hamnar vi mitt i en Syrisk-Katolsk gudstjänst.

Den Syrisk-Katolska församlingen delar kyrkan med 3 andra samfund. Vilket gör att denna, från början lutherska kyrka, interreligiöst nog har en katolsk ikonbild av Heliga Maria vid ljusbordet och ett krucefix bakom altaret som tas fram vid behov.

– Våra söndagar ser ju ut så här i Tenstakyrkan, säger Cai Berger som är pastor för Missionskyrkan.

Men kyrkan är faktiskt öppen för fler ändå. Cai berättar att det förra helgen var ordentligt oroligt i Tensta, många ungdomar var ute och bråkade. Några, framförallt muslimska ungdomar, sökta sig då till kyrkan och gick ned i källaren där de sökte fristad från bråken utanför.

Det börjar bli mörkt när vi tar oss iväg mot vandringens fjärde och sista hållplats, Eritrianska Mosken i norra Spånga. Där välkomnar Ramadan Idris som är vice ordförande i föreningen som är snabb med att säga att det inte är en riktig Moské.

– Det är bönelokaler, det finns inte någon riktig moské, konstaterar Ramadan Idris och säger att de hoppas på att få bidrag till en moské.

Vi sitter i deras samlingslokal bredvid bönerummet. Samlingslokalen blir extralokal under fredagsbönen och båda blir överfulla. Många lägger helt ut sina mattor utanför i vinterkylan för att komma undan från trängseln. Här har de interreligiositet av allvarligare slag än de övriga församlingarna vi besökt idag. Den senaste tiden har nämligen Salafister, bokstavstroende muslimer, börjat rekrytera i området.

– Vi försöker söka liksom. De är våra barn, några av dem. Våra ungdomar, säger Ramadan Idris.

Ramadan menar att en riktig moské i området skulle tvinga fram alla församlingar till en plats, och skapa en öppenhet som skulle motverka fundamentalism. Men vandringen dit är lång, och vår har precis tagit slut.

Utanför är det nu helt mörkt. När Christine, Ramadan, Sudden och de andra försvinner iväg tänker jag att om världsreligonerna agerade bara lite mer som de som idag trotsade februarikylan för att besöka varandra. Så skulle religion inte ses av någon som en orsak till krig.

Reporter: Andreas Landmark

Hoppas att vi blir många som vandrar för fred på Södermalm imorgon

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s