Buddhistisk text om Buddhas sista dagar

Söndagen den 17 februari firades Buddhas Parinirvana på Stockholms buddhistcenter. I samband med detta hade Dhirananda översatt Parinibbana sutta som på ett härligt och inlevelsefullt sätt beskriver Buddhas sista dagar.

Texten är översatt från den norska boken Buddhas budskap – utvalgte tekster fra buddhismens skriftsamling av Kåre A. Lie

Delar av Paranibbana sutta, från pali till norska. Från norska till svenska av Dhirananda (Paranibbana 2013)

Buddhas sista dagar och död   

Buddha insjuknar och förbereder sina lärjungar på att han kommer att dö

Medan Mästaren uppehöll sig i Ambapalis mangolund vid Vesali, undervisade han många lärjungar i läran. Han förklarade vad som är skickligt levnadssätt, meditation och visdom för dem, och fortsatte:

”När meditationen bygger på skickligt levnadssätt, ger den rikare frukt och bättre resultat; när visdomen är baserad på meditation, ger den rikare frukt och bättre resultat; och när sinnet är baserat på visdom, blir det fullkomligt befriat från alla orenheter, såväl orenheter förknippade med sinnlighet, orenheter förknippade med ambitioner och orenheter förknippade med okunnighet.”

När Mästaren tyckte att de hade vistats länge nog i Ambapalis mangolund, sa han till Ananda:

”Låt oss gå till Beluva, Ananda.”

”Ja visst, Mästare”, svarade Ananda.

Så gick Mästaren och munkarna till Beluva. När de kommit fram, sa Mästaren till munkarna:

”Ni kan nu bege er iväg och finna en plats där ni kan tillbringa regnperioden här i närheten av Vesali, munkar, beroende på var ni har vänner och bekanta. Själv stannar jag här i byn Beluva under regnperioden.”

”Ja, Mästare”, svarade munkarna, och gick var och en för att finna en uppehållsplats i distriktet.

När det led mot regnperioden, ansattes Mästaren av svåra smärtor och han kände att döden var nära. Men han uthärdade smärtorna med uppmärksamhet och klar förståelse, utan att beklaga sig.

Mästaren tänkte för sig själv: ”Det vore opassande av mig att gå bort utan att tala till mina följeslagare och ta avsked av munkgemenskapen. Låt mig därför samla mina krafter och driva sjukdomen tillbaka så att jag kan hålla mig vid liv ännu ett tag!”

Detta gjorde han och sjukdomen gick tillbaka.

När Mästaren blivit bättre och var uppegående igen, kom han ut ur sin hydda och satte sig vid sin sittplats i skuggan. Då gick Ananda bort till honom, hälsade vördnadsfullt, satte sig vid sidan om honom och sa:

”Jag ser att du har blivit bättre, Mästare, jag ser att du återhämtat dig. Medan du var sjuk, var det som om jag var bortdomnad i hela kroppen, och jag visste nästan inte vad jag skulle ta mig till. Men jag tröstade mig med tanken att Mästaren nog inte skulle gå bort förrän han givit några instruktioner till munkgemenskapen.”

”Vad är det som munkgemenskapen väntar sig av mig, Ananda? Jag har förklarat sanningen utan att skilja den i en öppen och en dold del. Den som har kommit fram till sanningen, använder sig inte av några hemliga läror. Skulle det vara någon som tänker ”Jag vill leda munkgemenskapen” eller ”Munkgemenskapen ska följa mig”, så får det bli upp till honom att ge instruktioner. Den som har kommit fram till sanningen, har ingen önskan om att leda munkgemenskapen eller att munkgemenskapen ska följa honom. Varför skulle jag då efterlämna några instruktioner till munkgemenskapen? Jag är gammal nu, Ananda, jag har blivit åttio år. Du kan hålla en gammal kärra rullande med nödtorftiga reparationer, Ananda, och jag tycker att min kropp också bara just så vitt håller sig gående med nödtorftiga reparationer. Det är bara när jag går in i så djup meditation att kroppsförnimmelserna försvinner, som jag mår bra, Ananda.

Var därför era egna tillflyktsöar, Ananda, och lita på er själva, inte bara på andra. Låt sanningen vara tillflyktsöar för er och förlita er på sanningen, inget annat. Men vad ska du göra för att kunna vara din egen tillflyktsö, Ananda, vad ska du göra för att kunna lita på dig själv och inte bara på andra? Hur ska du kunna ha sanningen som din tillflyktsö och förlita dig på den och inget annat?

Du ger upp girighet och motvilja mot världen, och betraktar kroppen som kropp, ihärdigt med uppmärksamhet och klar förståelse. Du ger upp girighet och motvilja mot världen, och betraktar känslorna som känslor, ihärdigt och med uppmärksamhet och klar förståelse. Du ger upp girighet och motvilja mot världen, och betraktar tankarna som tankar, ihärdigt och med uppmärksamhet och klar förståelse. Du ger upp girighet och motvilja mot världen, och betraktar fenomenen som fenomen, ihärdigt och med uppmärksamhet och klar förståelse. På så vis blir du din egen tillflyktsö, Ananda, så att du kan förlita dig på dig själv och inte bara på andra. Så låter du sanningen bli din tillflyktsö och litar på den och inget annat. De munkar som redan nu eller efter att jag är död är sina egna tillflyktsöar och litar på sig själva och inte bara på andra, som låter sanningen vara deras tillflyktsöar och litar på sanningen och inget annat – det är de som kommer att nå längst, Ananda. Men de måste vara beredda att träna ihärdigt! …

Har jag inte redan sagt er att allt det som är oss kärt och som vi sätter värde på, är av sådan natur att det är förgängligt, att det kommer att förändras och försvinna? Hur skulle det kunna vara möjligt, Ananda, att det som är fött, som har blivit till och formats och som är upplösligt till sin natur, inte ska upplösas? Något sådant är inte möjligt. Och den som har kommit fram till sanningen, finner sig också i att livet tar slut, Ananda. Jag har gett tydliga besked om att det inte är lång tid kvar tills jag går bort. Om tre månader från idag är jag död. Att jag skulle försöka förlänga den tiden nu för att få leva längre är helt otänkbart.

Men låt oss nu gå till huset med det spetsiga gavlarna i Storskogen, Ananda.

”Ja visst, Mästare” svarade Ananda, och kallade alla munkarna till ett möte. Så gick han till Mästaren och sa:

”Nu är munkgemenskapen samlad, Mästare. De sitter redo och väntar.”

Då gick Mästaren till mötessalen och satte sig på den plats som hade iordningställts för honom. Så talade han till munkarna:

”De sanningar som jag har kommit fram till och förklarat för er, munkar, har ni grundligt satt er in i, praktiserat, utvecklat och fördjupat er i, så att den ädla livsföringen ska förbli länge och vara till glädje och nytta för många människor, utifrån medkänsla med världen, till nytta och glädje för gudar och människor. Vilka sanningar är det, munkar? Det är de fyra fästpunkterna för uppmärksamheten, de fyra rätta ansträngningarna, de fyra genomförandena, de fem sinnesfakulteterna, de fem sinneskrafterna, de sju upplysningsfaktorerna och den ädla åttafaldiga vägen. Dessa är de sanningar som jag har kommit fram till och förklarat för er, munkar, som ni har satt er grundligt in i, praktiserat, utvecklat och fördjupat er i, så att den ädla livsföringen ska förbli länge och vara till glädje för många människor, utifrån medkänsla med världen, till glädje för gudar och människor.”

Vidare sa Mästaren till munkarna:

”Därför säger jag till er: Alla betingade fenomen är förgängliga. Var ihärdiga, så kommer ni att nå målet! Det är inte länge kvar innan jag går bort. Om tre månader är jag död.”

Så talade Mästaren. Därefter yttrade han följade vers:

Min tid är till ända, mitt liv är förbi

jag måste lämna er och vandra min egen väg.

Var flitiga, uppmärksamma, använd självdisciplin,

vakta sinnen och tankar med djup koncentration.

Den som outtröttlig efterlever

denna läran och disciplinen

kommer att bryta sig loss från kretsloppet

och göra slut på allt lidande.

När Mästaren nästa morgon hade klätt på sig, tog han sin skål och gick till Vesali för att ta emot mat. Efter att han gått rundan efter mat och ätit färdigt, såg han länge och eftertänksamt ut över Vesali och sa till Ananda:

”Detta är sista gången jag ser Vesali, Ananda. Låt oss gå vidare till Bhanda.”…

___________________________

Buddha på dödsbädden

Så korsade Mästaren floden Hirannavati tillsammans med en stor skara munkar. När de kom fram till mallaernas mangolund vid Kusinara, sa Mästaren:

”Kan du ta min dräkt och bereda ett läger åt mig med huvudet åt norr mellan de där två salaträden, Ananda. Jag är trött och vill gärna lägga mig ned.”

”Ja visst, Mästare” svarade Ananda, och gjorde som Mästaren sagt.

Därefter la sig Mästaren uppmärksamt och med klar förståelse ned på högra sidan med den ena foten ovanpå den andra och stödde huvudet med armen. De två salaträden stod i full blom, trots att det inte var blomstringstid för dem. De lät ett tätt och stilla blomsterregn falla över Buddha för att hedra honom. Från himlen föll de vackraste mandaravablommor, och de finaste sandelträpulver föll stilla över Buddhas kropp för att hedra honom. Och rymden fylldes av himmelsk sång och musik till ära för Buddha.

”Se på dessa två salaträd, Ananda. Trots att det inte är blomstringstid för dem, står de i full blom. De låter ett tätt och stilla blomsterregn falla över mig för att hedra honom som har kommit fram till sanningen. Ned från himlen faller de vackraste mandaravablommor och det finaste sandelträpulver faller också stilla över mig, för att hedra honom som har kommit fram till sanningen. Och rymden är fylld av himmelsk sång och musik till ära för honom som kommit fram till sanningen.

Men det är inte så som den som har kommit fram till sanningen ska hedras, respekteras och högaktas, Ananda. Den munken, nunnan, lekmannen eller lekkvinnan som lever efter läran under hela sin levnadsfärd, som för ett hederligt liv under hela sin levnadsfärd, han eller hon är det som hedrar mig allra mest, han eller hon är det som visar mig den största respekten, Ananda. Därför säger jag till er: Öva er i att leva efter denna lära och för ett hederligt liv i allt ni gör, Ananda”…

Då gick Ananda in i ett hus, lutade sig mot dörrkarmen och grät.

”Jag har fortfarande så mycket kvar att lära! Hur kan Mästaren, som alltid har haft så stor omtanke om mig, försvinna bort och dö!” snyftade han.

”Vart har Ananda tagit vägen?” frågade Mästaren några av munkarna.

”Han gick in i huset där borta. Där står han och lutar sig mot dörrkarmen och gråter, medan han säger: ”Jag har fortfarande så mycket kvar att lära! Hur kan Mästaren, som alltid har haft så stor omtanke om mig, försvinna bort och dö!” svarade munkarna.

”Gå iväg och säg till Ananda att han ska komma hit” sa Mästaren till en av munkarna.

”Ja visst, Mästare” svarade munken, och gick för att hämta Ananda.

”Gråt inte, Ananda, var inte ledsen” sa Mästaren. ”Har jag inte redan sagt att allt det som är oss kärt och som vi sätter pris på, är av sådan natur att det är förgängligt, att det kommer att förändras och försvinna? Så hur skulle det kunna vara möjligt att det som är fött, som har blivit till och formats och som är upplösligt till sin natur, inte ska upplösas? Något sådant är inte möjligt.

Länge har du stått mig nära, Ananda, och hjälpt mig med vänliga och nyttiga handlingar, ord och tankar, lojalt och utan att spara på dina egna krafter. Du har gjort mycket gott, Ananda. Om du anstränger dig lite till, kommer du snart att vara fri från sinnets orenheter.”

Därefter vände sig Mästaren till de andra munkarna och sa:

”Alla som har varit Buddhor i forna tider, har haft en följeslagare som Ananda, och detsamma kommer var och en av framtidens Buddhor också att ha. Ananda är klok och förståndig, munkar, och han vet när det passar sig för munkar, nunnor, lekmän, lekkvinnor, kungar, ministrar, andra läromästare och deras elever att komma och träffa mig. Och Ananda har fler goda egenskaper. Om en skara munkar, nunnor, lekmän eller lekkvinnor får se Ananda komma gående, då blir de glada, och om Ananda förklarar läran för dem, blir de också glada, men de blir besvikna om han inte säger något.”…

”Gå nu till mallaerna i Kusinara, Ananda, och säg: ”I natt, under den sista nattväkten, kommer Buddha att dö. Gå och besök honom, så att ni inte ångrar er efteråt och säger till er själva att Mästaren dog utanför vår by, men vi gick inte dit för att besöka honom en sista gång!”

”Ja visst, Mästare” sa Ananda, och gick in i Kusinara och gav mallaerna det här beskedet. Just då satt mallaerna i rådssalen och diskuterade ett ärende. Men då de fick höra vad Ananda hade att säga till dem, blev både män och kvinnor, pojkar och flickor gripna av sorg och förtvivlan. Några av dem slet sitt hår och grät, några lyfte armarna och grät, och andra kastade sig till marken och rullade sig fram och åter. ”Mästaren dör alltför tidigt! Buddha dör alltför tidigt! Världens ljus slocknar alltför tidigt!”

Med sorg i sinnet vandrade så alla mallaerna, både stora och små, ut till salalunden där Buddha låg.

Ananda tänkte då: ”Om jag låter mallaerna komma fram en och en och hälsa på Mästaren, kommer hela natten att gå åt innan alla har hälsat på honom. Jag måste nog släppa fram dem gruppvis.”

Så delade han in dem i familjegrupper och släppte fram dem till Mästaren, medan han sa:

”Den och den mallaen böjer sig vid dina fötter, Mästare, tillsammans med hustru och barn, tjänstefolk och vänner.”

På detta vis lyckades han föra fram alla mallaerna till Mästaren under loppet av den första nattväkten.

Vid den här tiden bodde det en kringvandrande asket vid namn Subhadda i Kusinara. Nu fick också han höra att Gotama skulle dö under den sista nattväkten. Då tänkte han:

”Jag har hört gamla och erfarna läromästare bland de kringvandrande asketerna säga att det sällan händer att en som har kommit fram till sanningen, en ärevördig som har nått det fulla uppvaknandet, framstår i världen. Nu kommer Gotama att dö i natt, under den sista nattväkten. Jag har kommit i starkt tvivel om ett spörsmål. Men jag har tillit till att Gotama kan undervisa mig i läran så att jag kan klara upp detta tvivelsmål.”

Så gick Subhadda till mallaernas salalund. Där mötte han Ananda och sa:

”Jag har hört gamla och erfarna läromästare bland de kringvandrande asketerna säga att det sällan händer att en som har kommit fram till sanningen, en ärevördig som har nått det fulla uppvaknandet, framstår i världen. Nu kommer Gotama att dö i natt, i den sista nattväkten. Jag har kommit i starkt tvivel om ett spörsmål. Men jag har tillit till att Gotama kan undervisa mig i läran så att jag kan klara upp detta tvivelsmål. Låt mig få tala med Gotama, Ananda.”

Men Ananda svarade:

”Inte nu, Subhadda. Plåga inte Mästaren med det, han är trött.”

Subhadda frågade på nytt, och blev avvisad på nytt. Det samma upprepades en gång till, men då hörde Mästaren vad de talade om, och sa:

”Låt Subhadda komma, Ananda, och hindra honom inte. Han frågar för att han så gärna vill veta, inte för att han vill plåga mig. Och han kommer snabbt att förstå svaret jag ger på hans fråga.”

Då släppte Ananda fram honom, och sa:

”Du kan komma, min vän Subhadda. Mästaren ger dig lov.”

Så gick Subhadda fram och hälsade vördnadsfullt på Mästaren. Då han hade satt sig, sa han:

”De andra filosoferna och brahmanerna som är berömda och namnkunniga sektgrundare och som är läromästare för många, som Purana Kassapa, Makkhali Gosala, Ajita med hårkappan, Pakuda Kaccalayana, Sanjaya Belatthiputta och Nigantha Nathaputta, har de alla vunnit insikt genom egen ansträngning, eller har ingen av dem vunnit insikt, eller har några av dem vunnit insikt medan andra inte har det?”

”Nog om det, Subhadda! Sluta att grubbla över om alla dessa har vunnit insikt eller inte. Nu ska jag förklara läran för dig, Subhadda. Hör noga efter och lägg märke till vad jag säger.”

”Ja visst, Mästare” svarade Subhadda, och Mästaren fortsatte:

”I en lära och disciplin som inte innehåller den åttafaldiga vägen, finns det ingen sann filosof, ingen som verkligen praktiserar insikt. Men i en lära och disciplin som innehåller den ädla, åttafaldiga vägen, Subhadda, där finns det sanna filosofer, där finns det sådana som verkligen praktiserar insikt, Subhadda. De andra sekterna är tomma på sanna praktiserande, men om munkarna inom den här läran och disciplinen lever som de ska, Subhadda, så kommer det aldrig att råda någon brist på ärevördiga i världen.

Jag var tjugonio år, Subhadda,

när jag gav avkall på världen

för att söka det goda.

Mer än femtio år har gått

sedan jag övergav mitt hem

för att vandra i sanningens

och visdomens rike.

Utanför detta rike finns ingen

verklig filosof.

”Utmärkt, Mästare, utmärkt! Det är som att räta upp det som har varit omkullvällt, eller som att uppenbara det som har varit dolt. Det är som att visa vägen för en som gått vilse, eller som att tända ett ljus i mörkret, så att den som har ögon kan se vad som är där. På så sätt har du förklarat sanningen på många sätt, Mästare. Nu tar jag min tillflykt till dig, Mästare, till läran och gemenskapen. Låt mig få ordination av dig, Mästare.”

”Den som kommer från en annan sekt och önskar ordination i denna lära och disciplin, måste vänta fyra månader, Subhadda. Om munkarna efter fyra månader känner sig tillfreds med honom, ordinerar de honom som munk. Men detta kan jag anpassa efter individuella skillnader.”

”Om de som kommer från andra sekter, ska ha en prövotid på fyra månader, då väntar jag gärna fyra år, Mästare. Låt munkarna ordinera mig om de känner sig tillfreds med mig efter fyra år.”

Då vände sig Mästaren till Ananda och sa:

”Låt Subhadda bli ordinerad nu, Ananda.”

”Ja visst, Mästare,” svarade Ananda.

”Ni är lyckliga, Ananda” sa Subhadda, ”alla ni som blivit ordinerade direkt av Mästaren”.

Subhadda blev ordinerad i Mästarens närvaro. Strax efter att han ordinerats drog han sig tillbaka i ensamhet och satte in alla krafter, ihärdig och utan att tveka. Inte långt därefter fullföljde han den högsta träningen, den som unga av god familj med rätta lämnar hemmet och går ut i hemlöshet för. Han insåg själv och förkunnade direkt: Nu uppstår det inget nytt, fullbordat är det upphöjda livet, gjort är det som skulle göras och det blir inget mer efter detta.

Detta förstod han fullt ut, och tog konsekvenserna av sin förkunnelse. Och nu var Subhadda en av de ärevördiga. Han var den siste som Mästaren personligen förde fram till ordination.

Så sa mästaren till Ananda:

”Nu kan det hända att ni kommer att tänka att allt ni har kvar är orden efter en lärare som har gått bort, och att ni inte har någon verklig lärare längre. Men det är inte så ni ska se det, Ananda. Den lära och den disciplin som jag har lärt er och förklarat för er, den ska vara er lärare när jag är borta.”…

Så vände sig Mästaren till munkarna, och sa:

”Kanske någon av er är osäker på något när det gäller den uppvaknade, sanningen, gemenskapen, vägen eller träningen? Fråga mig nu, munkar, så att ni inte senare behöver ångra er att ni inte frågade mig medan ni hade mig ansikte mot ansikte.”

Ingen av munkarna sa något.

Då sa Ananda:

”Det är fantastiskt, Mästare! Jag tror sannerligen att ingen i denna församling är osäker på något när det gäller den uppvaknade, sanningen, gemenskapen, vägen eller träningen.”

”Du säger att du tror det, Ananda. Men den som har kommit fram till sanningen, vet att så är fallet. Ingen i denna församling är osäker på något när det gäller den uppvaknade, sanningen, gemenskapen, vägen eller träningen. Till och med den nyaste av dessa femhundra munkar har gått ut i strömmen och är tryggt på väg mot fullt uppvaknande utan risk att falla tillbaka.”

Därefter vände sig Mästaren till munkarna, och sa:

”Nåväl, munkar! Då vill säga er att alla betingade fenomen är förgängliga. – Appamadena sampadetha! – Var ihärdiga, så kommer ni att nå målet!”

Detta var Mästarens sista ord.

___________________________

Buddha dör

Så gick Buddha in i första djupmeditationen. Han kom ut ur den och gick in i andra, vidare till tredje och fjärde djupmeditationen. Då han kommit ut ur den gick han in i det oändliga rummets plan, vidare till det oändliga medvetandets plan och till icke-tingens plan. Från det gick han in i varken-varseblivning-eller-icke-varseblivningens plan, och från det in i det tillstånd där all varseblivning och alla förnimmelser upphör.

Då vände sig Ananda till Anuruddha och sa:

”Mästaren är död, Anuruddha.”

”Nej, Ananda, han är inte död, han har nått det tillstånd där all varseblivning och alla förnimmelser upphör.”

Så gick Mästaren ut ur det tillståndet där all varseblivning och alla förnimmelser upphör och in i varken-varseblivning-eller-icke-varseblivnings-planet, vidare via icke-tingens plan, det oändliga medvetandets plan till det oändliga rummets plan. Därifrån gick han över i fjärde djupmeditationen och vidare genom tredje och andra ned till första djupmeditationen igen. Därifrån gick han in i andra djupmeditationen, därifrån till tredje och därifrån igen till fjärde djupmeditationen. Därpå dog han.

När Mästaren dog, skakades jorden av ett kraftigt skalv och åskor mullrade över himlen.

Och i samma ögonblick som Mästaren dog uttalade Brahma Sahampati, den högsta av gudarna, denna vers:

Allt som lever i denna världen,

måste dö och läggas i graven,

så också den oförliknelige läromästaren,

han som har nått sanningen.

Den store Buddha, är död.

Och i samma ögonblick som Mästaren dog, uttalade Sakka, Gudakungen, denna vers:

Allt som är sammansatt, är förgängligt,

dess natur är att uppstå och gå under,

uppstå och gå under –

gott är det när man finner frid.

I samma ögonblick som Mästaren dog, uttalade munken Anuruddha dessa verser:

Han andas inte mer.

Den vise har gått bort.

Med ro i sinnet har han gått in

i den djupa friden.

Han tålde smärtorna

utan att låta det påverka honom.

Nu har den upplystes sinne

funnit nibbanas frihet.

I samma ögonblick som Mästaren dog, uttalade Ananda denna vers:

Det var en hemsk

och skrämmande stund

när Buddha, den bäste

av alla, gick bort.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s